Senaste inläggen

Av Pisa Lisa - Söndag 18 nov 18:37

Under mina år har jag alltid sett till att ha ett "safe place"  där jag har kunnat tanka lugn och trygghet ... Hemma var det i källaren under en gammal säng som stod under trappan ... dit under tog min hund alltid till flykten när det började hetta till hemma och jag följde hans exempel. Annars var det skogen som gällde och så småningom hittade jag ett ödetorp där jag kände mig grymt hemma samtidigt som jag var övertygad om att det spökade där ... Det var ett ganska oåtkomligt torp eftersom det inte gick nån egentligen väg dit utan bara ett par traktorspår genom en kohage. Dit gick jag ofta med hundarna och la mig på ängen framför huset och bara var ... totalt trygg i förvissning om att ingen kunde hitta mig där och att inget ont kunde kmma åt mig när jag var där. Det var precis som att jag åkte till en annan tidsepok samtidigt som jag var i ett slgs fridfullt vakum ... 


För några år sen hittade jag av en slump ett liknande ställe i närheten av där jag bor nu som vuxen när jag var ute i skogen ... När jag kommer in på ängarna som omger torpet känner jag att totalt lugn och åter igen förflyttas jag genom tid och rum i min känsla inombords. Det är totalt tyst från brus på detta placet och det enda som hörs är vinden, flugorna, fåglarna och vildsvinen ... Att ta med sig matsäck och en filt och lägga sig här en dag när livet är som jobbigast gör att jag orkar lite mer, lite till ...

ANNONS
Av Pisa Lisa - Lördag 10 nov 21:19

Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå
Men det kan va' svårt att tro när man inte ser den
Och det sägs att efter regnet kommer solen fram igen
Men det hjälper sällan de som har blitt våta

För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut
Ser man allt med lite andra ögon
Man övar sig, och långsamt blir man bättre på att se
Skillnad mellan sanningar och lögner

Allting kan gå itu, men ett hjärta kan gå I tusen bitar;
Säger du att du är min vän så är du kanske det

Det sägs att det finns alltid nånting bra I det som sker
Och tron är ofta den som ger oss styrka
Ja, man säger mycket, men man vet så lite om sig själv
När ångesten och ensamheten kommer

För när vännerna försvinner, eller kärleken tar slut
Ser man allt med lite andra ögon
Man övar sig, och långsamt blir man bättre på att se
Skillnad mellan sanningar och lögner

Allting kan gå itu, men mitt hjärta kan gå I tusen bitar;
Säger du att du är min vän så är du kanske det ...

ANNONS
Av Pisa Lisa - Fredag 9 nov 19:38

När jag växte upp formligen skrek hela mitt jag på hjälp, men tro inte att någon vuxen någon gång valde att göra nåt åt saken ... Jag VET att bl.a några lärare förstod att det var något som var riktigt på tok i vår familj men de valde att blunda istället för att fråga mig om hur det var ... Bland annat minns jag en gång i åttan när vi skulle skriva uppsats ... Jag skrev hur jag hade det hemma samt om en egenupplevd dag då jag varit i Danmark och köpt hasch och rökt på samt haft tankar på att rymma från mitt liv ... slutet på berättelsen var förvisso inte sann, men det var så jag kände det och början var i allra högsta grad sann ... Den respons jag fick var dock enbart följande: "Vilken bra fantasi du har, men det var en sorglig historia" ... eeeeh ... HUR kan man som lärare tro att man som 14-åring kan fantisera om nåt sånt som att köpa hasch, röka på och hur det känns? Nä hon valde att inte se ...


När jag var liten var min högsta dröm att bli veterinär ... den drömmen grusades dock iom mitt destruktiva beteende under högstadiet och min pappas val att avsluta sitt liv ... det fanns ingen möjlighet för min mamma att försörja mig medan jag pluggade en massa år ... Såååå jag valde istället att fokusera på sånt som kunde hjälpa folk i min familjs situation ... Jag utbildade mig till undersköterska och jobbade natt ett antal år på ett stort sjukhus innan jag valde att utbilda mig till lärare ... När jag började den utbildningen svor jag på att bli den läraren som ser de barn som behöver det och stöttar de familjer som har det jobbigt på ett eller annat vis ... Jag skulle aldrig blunda för att slippa ökad arbetsbelastning ... Jag har hitintills hållt det jag lovat trots att det många gånger varit tufft och  krävande och det är jag stolt över ... 

       

Av Pisa Lisa - Måndag 5 nov 19:24

En av de mer allvarliga händelserna som mycket väl kunde ha slutat i tragedi var nog den gången pappa fick ett hyperaggressionsutbrott och började jaga mig & mamma i källaren med en yxa i högsta hugg ... Jag minns hur vi tog oss in i pannrummet och sprang runt, runt ett bord som stod där med pappa i full fart efter oss med vilt stirrande blick och yxan i högsta hugg. Till sist råkade han slå i bordet rejält och tappade såväl balans som fart och då hann vi smita ut ... Vad som hände sen har jag inte riktigt koll på och jag har inte heller en aning om vad som utlöste detta raseri hos pappa ... vilket jag oftast inte visste/förstod.

Av Pisa Lisa - Lördag 3 nov 13:34

När vindarna blåser hårt är det svårt att stå pall och till sist kan det bli alldeles för jobbigt att uthärda ... Då blir det lätt att man fegar ur och flyr på ett eller annat sätt. Jag har i hela mitt liv fått höra att jag är stark och gudarna ska veta att jag har gjort allt för att leva upp till det genom åren ... Men när ingen sett har jag passat på att gråta ... När jag var yngre flydde jag från det jobbiga genom att vara destruktiv på olika sätt. Bland annat drack jag på tok för mycket när vi festade. Jag rökade även hasch då och då & det var nog det som gjorde mig allra mest bekymmersbefriad. Endast då kunde jag leva totalt i nuet utan att känna rädsla eller sorg. Dock behövde jag även annat som dövade mina känslor så jag började med diverse självskadebeteenden ... Jag använde säkerhetsnålar som jag stack genom köttet på underarmarna och skyllde på att det var coolt och helt i linje med min punkarimage ... jag klippte av mig smaklökar ... det syns ju inte ... Jag sov så lite som möjligt och åt inte mycket alls ... Jag umgicks med suspekta människor och lät mig utnyttjas vid behov ... Jag snattade en himla massa, gärna rakt framför butikspersonalen ... Jag skolkade från skolan och liftade till Helsingborg för att ta färjan över till Danmark för att dricka och röka hasch ... 


Med tiden blev jag mer subtil i min destruktivitet och allt bättre på att dölja mitt mående ... så pass bra att till och med jag själv hade svårt att förstå att jag inte mådde bra. Meeeen jag fortsatte med destruktivt beteende på olika sätt. Jag såg till att hamna i destruktiva förhållanden, alternativt ta mig ur förhållanden som kändes fina och bra ... Jag började att springa en massa och till sist sprang jag en mil tre gånger i veckan ... Jag fortsatte att slarva med sömn och mat ... Jag tyckte om att känna krampkänslan i magen när jag var riktigt hungrig och hur hela kroppen blev som en urlakad disktrasa efter en löprunda. 


Det gick så långt till sist att jag kände att jag var tvungen att alltid vara på topp, glad, hjälpande och behagande ... Så när det till sist brast första gången för si sådär 13 år sen blev det som en chock för mina vänner och min familj ... En av mina väninnor sa att hon aldrig förut sett mig ledsen eller med tappad kontroll så hon blev riktigt rädd när jag bröt ihop fullständigt och bara grät ... Den gången samlade jag ihop mig igen men några år senare stor jag inför en livskris där svek var den huvudsakliga anledningen till krisen och DET var svårare att ta sig upp från ... men det gick även om det blev en stukad version av mitt forna jag som vandrade vidare på denna jord ... Efter den gången försvann lite avm itt ständigt glada och peppande jag & jag började så smått visa mer av mitt inre jag vilket medförde att en del vänner försvann men även att jag fick nya vänner. Dock fanns det fortfarande ingen som egentligen förstod vad jag egentligen bar på och först när min mamma gick bort och jag började bearbeta detta började så smått berätta fragment ur min barndom som ibland chockade mottagaren så pass att jag inte sa mer ... För hur i helsike förklarar man hur man mår inombords och varför när man varit med om såna saker jag varit med om så att mottagaren verkligen förstår ... Det går ju bara inte ... Såååå ... Var glad och var förevigt tyst med vad dina ögon sett och din kropp och sinne upplevt så kanske du upplevs som normal och trevlig ...  

Av Pisa Lisa - Fredag 2 nov 23:29

När man växer upp under såna förhållande som jag och min bror gjort utvecklar man särskilda syskonband ... inte så att vi träffas eller pratar jämt och ständigt utan mer det där att om/när någothänder finns vi alltid där för varandra ... Kalla det för syskonkärlek eller överlevnadsinstinkt men speciellt blir det ... Min bror är sju år äldre än mig vilket innebär att han var vuxen när jag ännu var i början av tonåren ... En gång när pappa prylade mig bortom sans och vett i källaren kom min bror, då 19-20 år och formligen lyfte undan pappa och sa att han aldrig skulle göra om det igen ... Det gjorde inte pappa heller ... När min bror var hemma ... 


Än idag har vi detta band, min bror och jag ... vi ses inte ofta och pratar definitivt inte varje vecka ens en gång, men när nån av verkligen behöver det finns den andre där ... <3


https://youtu.be/rFGQ5FFl-P4  

Av Pisa Lisa - Fredag 2 nov 22:43

En höstkväll ... jag var väl si sådär 14 år nåt och hade inte tagit med mig några nycklar när jag stack hemifrån ... Jag hade druckit ... eller möjligtvis rökat hasch och ville bara snabbast möjligast komma in i värmen och krypa ner i sängen och sova ... Meeeen när jag tog i ytterdörren märkte jag att den var låst så jag knackade på glasrutan i dörren ... först lite försiktigt, men när ingen kom och öppnade bankade jag på allt hårdare tills rutan gick i tusen bitar ... Just då kom pappa och öppnade dörren och när jag fick syn på honom och såg hur svart han var i ögonen insåg jag att min enda chans var att springa snabbast möjligast därifrån och sen hålla mig borta en dag eller två ... Just detta insåg nog min pappa oxå men en millisekund efter mig och det var så när han fick tag på mig ... Nån sömn blev det inte den natten ... istället blev det till att strosa runt på gatorna och vänta på att pappa skulle åka till jobbet dagen efter så jag kunde smyga mig hem ... 

Av Pisa Lisa - Måndag 22 okt 20:45

Att växa upp under såna omständigheter som jag gjort gör att man får en känsla av att inte ha något egenvärde what so ever ... Att hela tiden utplåna sitt eget jag för att kunna finnas där för ens föräldrar så de klarar av att leva/överleva är ett tufft uppdrag för ett litet barn. Ännu tuffare är det att sluta tänka i de banorna ... Att leva för sin egen skull, att göra saker för sin egen skull och att göra sig av med människor som tar mer än de ger är inte lätt för någon och i stort sett omöjligt om man alltid fått inpräntat i sitt huvud att man ska leva för att pleasa ... Dock har jag börjat kunna göra det nu på senare år ... inte helt utan dåligt samvete dock. Vänner som inte ger utan bara tar har jag slutat hålla kontakten med, inte så att jag har varit otrevlig på nåt sätt utan jag har helt enkelt bara fasat ut dem ur mitt liv. 


Det är desto svårare att ta emot hjälp, att tillåta sig att må bra och njuta av saker, men även det jobbar jag på och tar pyttesteg framåt på den fronten ... meeeeen så fort nåt händer så är det jättekliv bakåt igen så det är ett långsiktigt arbete har jag märkt.


Under mina ungdomsår sket jag hellre i att stanna i ett förhållande än att riskera att bli sårad genom att bli lämnad eller avvisad ... Att kämpa för kärleken var inte riktigt min grej. Det har jag dock blivit mycket duktigare på & numera är jag beredd på att kämpa för att få & behålla det jag vill ha och även på att bli sårad, men det är skrämmande och tar väldigt på krafterna att lämna ut sig till en annan människa ... Speciellt iom att jag anser mig inte vara värd något och inte kan förstå att någon över huvud taget kan tänka sig att tycka om mig för den jag är ... Det FINNS ingen som KAN tycka om mig, så är det bara ...  

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se