De orden fick jag höra allt som oftast under min barndom ... en tung börda att bära för ett litet barn ... speciellt när det handlar om så pass tunga saker som det gjorde i mitt fall. Att, som litet barn bli övertygad om att man är den enda i världen som kan få sin pappa go igen när han sitter och gråter & skriker i sovrummet och vill ta livet av sig, med en snara runt sin hals som i andra änden sitter fastknuten i garderobens ovanskåp är både väldigt skrämmande och en totalt övermäktig uppgift för vem som helst, men i synnerhet för ett litet barn. Att veta att man behövs för att hålla sin pappa över ytan samtidigt som man agerar sköld mot sin mamma så pappan inte skadar mamman i nåt av sina många vredesutbrott gör att man i princip utplånar sin egen person totalt ... Ens eget liv, ens egen vilja & ens egenvärde blir lika med noll ... Man lever enbart för att hjälpa sina föräldrar att orka och klara av att leva/överleva. 

Att sen, under sin uppväxt försöka påkalla hjälp från vuxna och hela tiden mötas av brist på försåelse eller rädsla för att lägga sig i gör inte direkt att man mår bättre. Man börjar se på sig själv utifrån med självförakt och man gör vad man kan för att gång på gång bevisa att man inte är värd nåt genom att göra destruktiva saker. Så småningom lär man sig att vara destruktiv på ett "smart" sätt för att undgå upptäckt ... Man dricker för mycket, man provar på droger, man låter sig utnyttjas sexuellt, man umgås med suspekta folk (lr såna man egentligen inte känner och vet om man kan lita på), man kör på tok för fort med bilen, man låter bli att äta, man ångestspringer, man sover inte ordentligt, man förstör förhållanden när det börjar bli allvar ...

De få gånger fönstret till barndomen öppnas hinner man inte börja bearbeta det man varit med om ordentligt eftersom det gör så himla ont att man inte orkar kämpa för att få hjälp och ingen, ingen, ingen förstår en eller kämpar med en ... man är ju så glad och verkar så harmonisk så det kan ju inte vara nåt problem. Då stänger man effektivt fönstret igen och håller det stängt till rutan åter krossas ett antal år senare.

Tänk ändå att man som skola, polis och socialmyndighet kan välja att inte se och att inte erbjuda nån form av hjälp när en förälder tar livet av sig efter att i åravis ha misshandlat, försökt ta livet av sig och mått psykiskt dåligt vilket medförde hög frånvaro från skolan för min del ... Det är verkligen skrämmande. Man kan ju tycka att det borde vara svårt att blunda för hur vi hade det och den dagen min pappa tog livet av sig var jag bara 16 år gammal ... Då hade jag varit med om ett antal fall av misshandel, sett min pappa hota och pryla (och försökt döda) min mamma (& mig själv), ovan nämnda självmordstankar, tre riktiga självmordsförsök och en massa annat skit.

Frågan är hur i all sin värld man går vidare utan att totalt förgöra sig själv ... eller gör man verkligen det? Jag tror inte det faktiskt ... Livet blir bara ett långsamt sätt att döda sig själv bit för bit.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

De säger att tiden läker alla sår, men det är inte sant ... verkligen inte ... Vissa sår läker aldrig helt och fullt utan finns kvar som en smärtande påminnelse om vad som en gång hänt.   Att ha varit med om att någon i ens närhet tagit livet av ...

Under mina år har jag alltid sett till att ha ett "safe place"  där jag har kunnat tanka lugn och trygghet ... Hemma var det i källaren under en gammal säng som stod under trappan ... dit under tog min hund alltid till flykten när det började hetta t...

Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blåMen det kan va' svårt att tro när man inte ser denOch det sägs att efter regnet kommer solen fram igenMen det hjälper sällan de som har blitt våtaFör när vännerna försvinner, eller kärleken tar slutSer...

När jag växte upp formligen skrek hela mitt jag på hjälp, men tro inte att någon vuxen någon gång valde att göra nåt åt saken ... Jag VET att bl.a. några lärare förstod att det var något som var riktigt på tok i vår familj men de valde att blunda ist...