Alla inlägg under oktober 2018

Av Pisa Lisa - 22 oktober 2018 20:45

Att växa upp under såna omständigheter som jag gjort gör att man får en känsla av att inte ha något egenvärde what so ever ... Att hela tiden utplåna sitt eget jag för att kunna finnas där för ens föräldrar så de klarar av att leva/överleva är ett tufft uppdrag för ett litet barn. Ännu tuffare är det att sluta tänka i de banorna ... Att leva för sin egen skull, att göra saker för sin egen skull och att göra sig av med människor som tar mer än de ger är inte lätt för någon och i stort sett omöjligt om man alltid fått inpräntat i sitt huvud att man ska leva för att pleasa ... Dock har jag börjat kunna göra det nu på senare år ... inte helt utan dåligt samvete dock. Vänner som inte ger utan bara tar har jag slutat hålla kontakten med, inte så att jag har varit otrevlig på nåt sätt utan jag har helt enkelt bara fasat ut dem ur mitt liv. 


Det är desto svårare att ta emot hjälp, att tillåta sig att må bra och njuta av saker, men även det jobbar jag på och tar pyttesteg framåt på den fronten ... meeeeen så fort nåt händer så är det jättekliv bakåt igen så det är ett långsiktigt arbete har jag märkt.


Under mina ungdomsår sket jag hellre i att stanna i ett förhållande än att riskera att bli sårad genom att bli lämnad eller avvisad ... Att kämpa för kärleken var inte riktigt min grej. Det har jag dock blivit mycket duktigare på & numera är jag beredd på att kämpa för att få & behålla det jag vill ha och även på att bli sårad, men det är skrämmande och tar väldigt på krafterna att lämna ut sig till en annan människa ... Speciellt iom att jag anser mig inte vara värd något och inte kan förstå att någon över huvud taget kan tänka sig att tycka om mig för den jag är ... Det FINNS ingen som KAN tycka om mig, så är det bara ...  

Av Pisa Lisa - 22 oktober 2018 20:32

Som jag skrivit tidigare satt jag upp i sängen & lyssnade till mamma & pappa hade somnat om kvällarna för att snabbt kunna agera om det blev bråk ... meeeen det hände ibland att jag råkade somna innan dem ... En av dessa kvällarna vaknade jag av en jäkla smäll följt av ett vrål ... Jag flög upp & sprang snabbt som en vessla genom huset till mammas & pappas sovrum & mättes där av mamma som satt hysteriskt gråtande i sängen & pappa som stod skrikande vid mammas sängs fotände med ett vilt uttryck i ögonen ... Bakom deras sängar fanns det en form av sänggavelshylla & i den, precis bakom mammas huvud var det ett djupt jack & uppe på hyllan låg en tung vas som vanligtvit stod i fönsterkarmen ... I efterhand fick jag reda på att pappa av nån anledning hade blivit galen & tagit vasen & kastat mot mamma med full kraft. Som tur var hann hon precis ducka för hade den träffat mammas huvud hade hon inte överlevt ... Efter detta tog det lååååång tid innan jag somnade på min post igen & i början hände det titt som tätt att jag vaktade i hallen utanför sovrummet för att snabbare hinna ingripa om nåt liknande skulle hända igen.

Av Pisa Lisa - 20 oktober 2018 22:51

Som liten var jag ett mycket energiskt barn som inte alltid tänkte först & gjorde sen trots att jag så väl visste att brister i uppförandet fick konsekvenser ... Kanske kände jag redan då att jag inte var värd bättre, kanske kunde jag bara inte bättre men en sak var säker mattpiskaren användes flitigt i vårt hem från det att jag var mycket liten. Det hände att jag gjorde bus när pappa var bortrest & då fick jag vänta till han kom hem innan straffet verkställdes ... för aldrig att mamma la sin hand på mig för hon slog ju inte barn ... meeeen skvallra för pappa så han skulle slå mig gick tydligen bra. Jag kan fortfarande känna den ångest jag hade när jag väntade på att pappa skulle komma hem och göra slag i saken ... jag har även kvar känslan av hur det kändes att ligga där över pappas knä med byxorna nerdragna och slagen haglande över rumpa och rygg ... hur ont det gjorde men även hur förödmjukande det var ... Ändå var detta milt i jämförelse med vad som kom senare i livet, när pappa började må sämre och straffen övergick i misshandel och inte ens behövde föregås av brist på uppförande.


Jag tror att jag redan som väldigt liten bestämde mig för att aldrig nånsin skaffa egna barn eftersom jag var rädd för att de oxå skulle få en dålig uppväxt ... som tur var ändrade jag mig så småningom och fick två barn men under hela deras uppväxt hade jag ångest över att inte räcka till för dem eller att jag nånsin skulle vara dum mot dem så de skulle bära på samma känsla jag gjort och gör. Jag tror dock att de upplevt sig ha en bra uppväxt och jag har alltid varit noga med att berätta för dem & visat dem att jag älskar dem. Jag vill ju att de alltid ska känna sig älskade och att de duger precis som de är oavsett. 

Av Pisa Lisa - 20 oktober 2018 08:23

En vanlig lördag i vårt liv beskriven med mammas ord ...


En mardröm. H full redan i fm. Han gick ut med hundarna, det brukar han inte göra, onykter när han väckte mig kl. 9. Då hade han tagit en whisky officiellt. Sen drack han inget mer off. men pratade otydligt när vi åt middag 11.30 Då körde jag och jobbade.


Kom hem till middag kl. 16 - 17. Han sa att hundarna varit ute på em. När jag var hemma körde han dottern till pojkvännen i renaulten. Då fanns det två tomma knattingar i väskan. (Hur vill man ge sig ut på vägarna i onyktert tillstånd?)


Han skulle laga mat åt mig tills jag slutade jobba kl. 21.15, men det var inte färdigt. Hans pappa hade ringt sa han. Hundarna hade han varit ute med vid halvsju-tiden. Men - alla ville ut. Jag kunde gå ut med dom tills maten blev klar tyckte han. Det gjorde jag. Vem har satt ett gummiband runt kopplena på hängaren undrade jag. Det är inte jag sa han. Alltså hade han inte varit ute med dem. Undrar om dottern gjort det. Får inte glömma att fråga henne imorgon. Konstigt alltihop.Innan vi gick ut så röt han åt M att hon skulle hålla käften, henne är den sista han säger något åt.


Jag var i rastgården. Kom hem igen, maten klar, vinflaskan påbörjad. Han skulle ju lukta nånting. Vi åt, han drack med nöd & näppe sitt vin. Stirrade på mig med glasartade ögon, försökte sitta stilla och låtsas att TV:n var intressant. Började ta av bordet, men gick in i sovrummet och låste dörren om sig. Alla hundarna rädda för honom.


Jag tappade en kniv i diskmaskinen, precis som på julafton, när döden kom på besök. Vad ska hända inatt? Nu ska du inte vara skrockfull, men rädd är du som vanligt. Hur länge ska jag behöva vara det? Om jag bara visste om jag kan försörja mig ensam. Men om kommer alltid att finnas, så länge H lever. Vad gör han med mig, när kommer han och ska ta livet av mig, för det är det han ska en dag, antingen vi bor tillsammans eller ej. Kanske risken är större om vi skiljs? Vad vet jag. Stor är den i alla fall så länge han dricker och det kan han inte sluta med. 

Av Pisa Lisa - 19 oktober 2018 12:59

När jag gick i nian kände jag att jag inte orkade med att leva under den fysiska och psykiska misshandel jag & min mamma utsattes för så jag sa till min mamma att jag planerade att sticka/flytta när jag slutade nian. Detta fick min mamma att äntligen vakna upp och bestämma sig för att skilja sig och flytta ... Detta trots att hon var livrädd för att pappa skulle döda henne ... Hon visst ju att om hon blev lämnad ensam kvar med pappa var risken att bli dödad lika stor som om hon skiljde sig och hon ville ju inte att jag skulle försvinna. Under våren försökte min pappa ta livet av sig med hjälp av tabletter och sprit några gånger, men vi ringde ambulansen när han började bli medvetslös och de tog in honom och magpumpade honom och lyckades rädda hans liv. När jag slutade nian gick flyttlasset och pappa blev lämnad ensam kvar i huset ... nu följde några månader av hyfsat lugn ... pappa visste ju att han var tvungen att sköta sig om han ville träffa oss och han lyckades för det allra mesta ... Vi kände att han började hamna i balans ... och visst var han i balans ... men inte på ett bra sätt, nä han hade bestämt sig för att lyckas med sitt uppdrag och tog åter igen tabletter och sprit en dag ... Mamma brukade alltid höra av sig till honom på kvällarna för att se att han var ok men denna gången fick hon inget svar och när vi sent om sidor med hjälp av farmor & farfar kom in i huset var det för sent ... Då låg pappa död i sin säng med telefonluren vid sin sida ... Jag kände så klart stor sorg och förtvivlan, men även ett lugn inombords ... äntligen var jag säker på att han aldrig mer skulle kunna skada oss. Detta fick mig att må dåligt, hur kan man tycka att det är skönt att ens pappa är död? Dessutom gick jag ständigt omkring och hade dåligt samvete över att jag kunde gjort lite till för att rädda honom ... Hade jag bara varit en snäll och lugn flicka när jag växte upp ... om jag inte hade sagt till mamma att vi skulle flytta så ... Detta bär jag med mig än idag, ett ständigt dåligt samvete över att inte räcka till, inte vara bra nog, inte duga som den jag är ... Trots allt jag gått igenom fick jag inte någon som helst hjälp att bearbeta mina upplevelser och känslor ... Det var bara locket på och gå vidare i livet som om inget hänt.

 

Nu, många år senare har jag förstått att min pappa mådde allt annat än bra under mina uppväxtår. Jag har även, efter min mammas bortgång, förstått att pappa i grunden var en kärleksfull och framför allt en väldigt känslig person. Detta såg jag dock bara små glimtar av och även om jag, så som barn gör oavsett hur ens föräldrar beter sig, alltid älskade min pappa kände jag många gånger även ett hat till honom ... Ett hat för att han stal min barndom, min trygghet och min förmåga att helt och fullt känna tillit till en annan människa ... men även för att han ständigt misshandlade såväl mig som min mamma och att jag bar på en ständig rädsla och ångest över vad som skulle hända härnäst. Detta har under de år som gick till min mamma gick bort pendlat mellan hat, förtvivlan, förträngande & likgiltighet gentemot pappa och min barndom. Många gånger tänkte jag att jag nog bara inbillat mig och förstorat en hel del saker & att det inte alls var så illa som jag mindes, men när jag läste de brev mamma & pappa skrev till varandra samt de dagböcker som mamma skrivit under alla år och sparat kom jag till insikt dels om att pappa VAR en varm och kärleksfull människa som älskade sin familj när han mådde bra dels att jag inte alls inbillat mig eller förstorat det som hänt under min barndom, snarare tvärtom. Många var de nätter då jag satt på golvet och läste och grät, men det tog flera år innan jag började berätta för nån om delar av det jag upplevt och en hel del har jag aldrig sagt till någon förrän helt nyligen. Att berätta gör ju det hela så mycket verkligare, om man håller tyst kan man låtsas att det aldrig hänt. Den strategin fungerar ett tag, den kan till och med fungera väldigt länge och i många år inbillade jag mig att jag skulle klara av att hålla mig till den strategin livet ut, men när man känner hur livet plötsligt inte längre känns värt att leva, när man känner att man går undan och slutar umgås med folk, när varje motgång eller förlust blir till ett stort svart hål och man aldrig kan sluta grubbla då är det dags att ta tag i sitt liv och göra upp med sitt förflutna för att kunna gå vidare och må bra. Det är dock inte helt lätt att få hjälp med sånt har jag fått erfara ... De jag sökt hjälp hos har inte förstått att mycket av mitt mående idag grundar sig i min barndom och att jag måste göra upp med den för att kunna gå vidare och få ro i min kropp ... 

 

Det gäller att se de små sakerna i livet när de stora känns på tok för stora att klara av ...   

Av Pisa Lisa - 17 oktober 2018 21:55

Under min skolgång var jag antingen osynlig eller ett hatobjekt hos lärarna ... Det jag gillade bäst av de två alternativen var det sistnämnda för att bli hatad är ju en bekräftelse på att man finns och berör ... Att välja att inte se är i mina ögon ett långt värre straff än att hata någon. 


Redan i lekskolan blev jag hatad av mina lärare ... Jag hade svårt att sitta tyst och stilla och så gott som alltid när vi hade samlingar av olika slag hamnade jag i skamvrån ... Det var enklare att sätta mig där än att välja att se mig och fråga mig hur jag mådde ... Att fråga hur nån man ser inte mår så bra mår kan ju ge upphov till merarbete så det är det bäst att låta bli. Redan här började jag inse att jag inte var värd nåt ...


När vi var i skolan och hälsade på inför skolstarten hamnade jag i skamvrån även där ... I och med det var ribban för vad man skulle tycka om mig lagd ... Den lärare jag hade i åk 1-3 tyckte aldrig om mig ... Hon skällde på mamma för att jag kunde läsa och skriva när jag började skolan och tog varje chans hon fick att sätta mig i skamvrån. Jag fick alltså än en gång bekräftat för mig att jag inte dög som jag var ...


När jag sen började mellanstadiet var det väl rätt så lugnt det första året, men sen när min lärare fick reda på att jag brukade umgås med äldre barn samt jag så smått började klä mig & se ut som en punkare fick han total avsmak för mig. Att jag inte mådde bra valde även han att inte se ...


När jag började högstadiet var jag rejält på glid ... Jag var inte hemma mycket och jag både drack sprit och rökade hasch ... Jag umgicks med en del suspekta människor och blev utnyttjad, framför allt av män ... Dock tyckta jag att det var skönt ... att bli utnyttjad innebar ju iaf att jag blev sedd ... samtidigt fick jag bekräftat för mig att jag inte dög/var bra/hade nåt värde ...


Mina betyg rasade och i åttan var jag inte mycket i skolan ... jag hade lärt mig att skriva pappas namnteckning så jag inte behövde visa mina prov hemma ... pappa hade absolut dödat mig om han hade vetat hur jag flippade ... Jag lärde mig oxå att låta som mamma och låtsades vara hon när jag ringde och sjukanmälde mig titt som tätt.


Jag liftade allt som oftast till Helsingör, tog färjan över och stack sen ner till Christianaia där jag lyckades få tag på hasch och lite piller i utbyte mot diverse tjänster ... En gång när jag & en kompis stod och liftade plockades vi upp av en av ledarna på fritidsgården i byn ... Han tog kontakt med min klassföreståndare som i sin tur ringde till mamma & berättade att vi var på väg till Helsingborg när han plockade upp oss ... Som tur var fattade mamma att det hade blivit katastrof om pappa fått veta att jag inte skötte skolan som jag skulle så vi höll tyst om det ... Det enda det resulterade i var att jag hädaneftger spanade väldigt nog efter vem som kom i bilarna som passerade.


Fört när jag träffade en kille som inte drack till nån reda och som alltid ville ha mig med på allt han gjorde började jag släppa den allra mest destruktiva livsstilen jag hade under min skolgång. När vi hade känt varandra i mindre än ett år försökte min pappa ta livet av sig. Detta upprepades ett par gånger innan han till sist lyckades ... hade jag inte haft honom där och då hade det året mest troligt blivit min undergång för det var verkligen ett katastrofår och pappas ilska och drickande eskalerade raskt ...


När jag började gymnasiet hade jag turen att välja rätt utbilsning ... en liten skola med engagerade, stränga lärare blev min räddning ... Jag fick veta att jag var tvungen att ha håret uppsatt, inte sminka mig överdrivet, använda vårdat språk och en massa annat. Jag mådde dock fortfarande dåligt, men när jag började arbeta fick mitt mående på nåt vis en chans att boxas in ...


Dette höll i ett antal år, men jag har märkt att   så fort jag hamnar i nån form av livskris poppar min barndom upp till ytan & rubbar in att jag inte är värd nåt.

Av Pisa Lisa - 17 oktober 2018 19:17

Jag skyndar mig som vanligt hem från skolan, hem till mamma och min hund ... jag är runt 8 år, kanske bara 7 ... När jag kommer hem är ytterdörren låst, så jag går runt huset och in genom källaren som alltid står olåst samtidigt som jag undrar varför mamma inte är hemma ...


När jag kommer uppför trappan ser jag blod precis överallt och i hallen ligger det en stor kniv på golvet ... Min första tanke var att pappa till sist lyckats döda mamma och eftersom min hund inte heller var där tänkte jag att han dödat även honom. Rädslan tar genast ett stryptag och jag känner att jag inte kan andas ... Jag vill skrika, men som vanligt när jag är sådär riktigt rädd kommer det inte så mycket som ett pip över mina läppar. Jag börjar rusa runt i huset och leta efter mamma och min hund, men det är helt tomt och öde ... Jag rusar ut i trädgården och fortsätter leta, men det är tomt även där ... Till sist rasar jag ihop i en hög på golvet i köket och ligger sen där i fosterställning och gråter i vad som kändes som en evighet ... Så ensam & rädd hade jag nog aldrig känt mig förut.


Efter en bra stund hör jag hur ytterdörren öppnas och jag blir genast beredd att ta till flykten, men så hör jag mammas röst & min hunds tassande över golvet ... Jag flyger upp och slänger mig runt mammas hals och då sjunker hon ner på golvet med mig hysteriskt gråtande i famnen. När jag lugnat ner mig berättade mamma att min hund hade slagit upp ett blödande sår på svanstippen och när han viftade på svansen stänkte det blod precis överallt. Kniven hade mamma använt för att skära av en för lång linda med ... hon hade inte hittat nån sax. När hunden var omlindad hade hon åkt till veterinären för att få hjälp med att stilla blödningen. 

Skapa flashcards