När jag gick i nian kände jag att jag inte orkade med att leva under den fysiska och psykiska misshandel jag & min mamma utsattes för så jag sa till min mamma att jag planerade att sticka/flytta när jag slutade nian. Detta fick min mamma att äntligen vakna upp och bestämma sig för att skilja sig och flytta ... Detta trots att hon var livrädd för att pappa skulle döda henne ... Hon visst ju att om hon blev lämnad ensam kvar med pappa var risken att bli dödad lika stor som om hon skiljde sig och hon ville ju inte att jag skulle försvinna. Under våren försökte min pappa ta livet av sig med hjälp av tabletter och sprit några gånger, men vi ringde ambulansen när han började bli medvetslös och de tog in honom och magpumpade honom och lyckades rädda hans liv. När jag slutade nian gick flyttlasset och pappa blev lämnad ensam kvar i huset ... nu följde några månader av hyfsat lugn ... pappa visste ju att han var tvungen att sköta sig om han ville träffa oss och han lyckades för det allra mesta ... Vi kände att han började hamna i balans ... och visst var han i balans ... men inte på ett bra sätt, nä han hade bestämt sig för att lyckas med sitt uppdrag och tog åter igen tabletter och sprit en dag ... Mamma brukade alltid höra av sig till honom på kvällarna för att se att han var ok men denna gången fick hon inget svar och när vi sent om sidor med hjälp av farmor & farfar kom in i huset var det för sent ... Då låg pappa död i sin säng med telefonluren vid sin sida ... Jag kände så klart stor sorg och förtvivlan, men även ett lugn inombords ... äntligen var jag säker på att han aldrig mer skulle kunna skada oss. Detta fick mig att må dåligt, hur kan man tycka att det är skönt att ens pappa är död? Dessutom gick jag ständigt omkring och hade dåligt samvete över att jag kunde gjort lite till för att rädda honom ... Hade jag bara varit en snäll och lugn flicka när jag växte upp ... om jag inte hade sagt till mamma att vi skulle flytta så ... Detta bär jag med mig än idag, ett ständigt dåligt samvete över att inte räcka till, inte vara bra nog, inte duga som den jag är ... Trots allt jag gått igenom fick jag inte någon som helst hjälp att bearbeta mina upplevelser och känslor ... Det var bara locket på och gå vidare i livet som om inget hänt.

Nu, många år senare har jag förstått att min pappa mådde allt annat än bra under mina uppväxtår. Jag har även, efter min mammas bortgång, förstått att pappa i grunden var en kärleksfull och framför allt en väldigt känslig person. Detta såg jag dock bara små glimtar av och även om jag, så som barn gör oavsett hur ens föräldrar beter sig, alltid älskade min pappa kände jag många gånger även ett hat till honom ... Ett hat för att han stal min barndom, min trygghet och min förmåga att helt och fullt känna tillit till en annan människa ... men även för att han ständigt misshandlade såväl mig som min mamma och att jag bar på en ständig rädsla och ångest över vad som skulle hända härnäst. Detta har under de år som gick till min mamma gick bort pendlat mellan hat, förtvivlan, förträngande & likgiltighet gentemot pappa och min barndom. Många gånger tänkte jag att jag nog bara inbillat mig och förstorat en hel del saker & att det inte alls var så illa som jag mindes, men när jag läste de brev mamma & pappa skrev till varandra samt de dagböcker som mamma skrivit under alla år och sparat kom jag till insikt dels om att pappa VAR en varm och kärleksfull människa som älskade sin familj när han mådde bra dels att jag inte alls inbillat mig eller förstorat det som hänt under min barndom, snarare tvärtom. Många var de nätter då jag satt på golvet och läste och grät, men det tog flera år innan jag började berätta för nån om delar av det jag upplevt och en hel del har jag aldrig sagt till någon förrän helt nyligen. Att berätta gör ju det hela så mycket verkligare, om man håller tyst kan man låtsas att det aldrig hänt. Den strategin fungerar ett tag, den kan till och med fungera väldigt länge och i många år inbillade jag mig att jag skulle klara av att hålla mig till den strategin livet ut, men när man känner hur livet plötsligt inte längre känns värt att leva, när man känner att man går undan och slutar umgås med folk, när varje motgång eller förlust blir till ett stort svart hål och man aldrig kan sluta grubbla då är det dags att ta tag i sitt liv och göra upp med sitt förflutna för att kunna gå vidare och må bra. Det är dock inte helt lätt att få hjälp med sånt har jag fått erfara ... De jag sökt hjälp hos har inte förstått att mycket av mitt mående idag grundar sig i min barndom och att jag måste göra upp med den för att kunna gå vidare och få ro i min kropp ... 

Det gäller att se de små sakerna i livet när de stora känns på tok för stora att klara av ...   

 

Göran

19 oktober 2018 17:15

Starkt av dig att våga skriva så ärligt och klarsynt om det du upplevt. Men, och det kommer du att märka om du inte redan gjort det, själva skrivandet är i sig rena rama terapin. Det hjälper en att bearbeta och acceptera. Jag kom hit med slumpen idag och kommer säkert tillbaka.

http://singelfarsan.bloggplatsen.se

Pisa Lisa

19 oktober 2018 20:06

Tack!
Jo jag vet ju att det är terapi att skriva ... det är därför jag bestämt mig för att göra det ... Det är nu snart 8 år sen min mamma gick bort och över 30 år sen min pappa tog sitt liv så jag känner att det är hög tid att försöka bli kvitt min barndoms spöken ...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

De säger att tiden läker alla sår, men det är inte sant ... verkligen inte ... Vissa sår läker aldrig helt och fullt utan finns kvar som en smärtande påminnelse om vad som en gång hänt.   Att ha varit med om att någon i ens närhet tagit livet av ...

Under mina år har jag alltid sett till att ha ett "safe place"  där jag har kunnat tanka lugn och trygghet ... Hemma var det i källaren under en gammal säng som stod under trappan ... dit under tog min hund alltid till flykten när det började hetta t...

Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blåMen det kan va' svårt att tro när man inte ser denOch det sägs att efter regnet kommer solen fram igenMen det hjälper sällan de som har blitt våtaFör när vännerna försvinner, eller kärleken tar slutSer...

När jag växte upp formligen skrek hela mitt jag på hjälp, men tro inte att någon vuxen någon gång valde att göra nåt åt saken ... Jag VET att bl.a. några lärare förstod att det var något som var riktigt på tok i vår familj men de valde att blunda ist...