När jag växte upp formligen skrek hela mitt jag på hjälp, men tro inte att någon vuxen någon gång valde att göra nåt åt saken ... Jag VET att bl.a några lärare förstod att det var något som var riktigt på tok i vår familj men de valde att blunda istället för att fråga mig om hur det var ... Bland annat minns jag en gång i åttan när vi skulle skriva uppsats ... Jag skrev hur jag hade det hemma samt om en egenupplevd dag då jag varit i Danmark och köpt hasch och rökt på samt haft tankar på att rymma från mitt liv ... slutet på berättelsen var förvisso inte sann, men det var så jag kände det och början var i allra högsta grad sann ... Den respons jag fick var dock enbart följande: "Vilken bra fantasi du har, men det var en sorglig historia" ... eeeeh ... HUR kan man som lärare tro att man som 14-åring kan fantisera om nåt sånt som att köpa hasch, röka på och hur det känns? Nä hon valde att inte se ...

När jag var liten var min högsta dröm att bli veterinär ... den drömmen grusades dock iom mitt destruktiva beteende under högstadiet och min pappas val att avsluta sitt liv ... det fanns ingen möjlighet för min mamma att försörja mig medan jag pluggade en massa år ... Såååå jag valde istället att fokusera på sånt som kunde hjälpa folk i min familjs situation ... Jag utbildade mig till undersköterska och jobbade natt ett antal år på ett stort sjukhus innan jag valde att utbilda mig till lärare ... När jag började den utbildningen svor jag på att bli den läraren som ser de barn som behöver det och stöttar de familjer som har det jobbigt på ett eller annat vis ... Jag skulle aldrig blunda för att slippa ökad arbetsbelastning ... Jag har hitintills hållt det jag lovat trots att det många gånger varit tufft och  krävande och det är jag stolt över ...