Senaste inläggen

Av Pisa Lisa - 17 oktober 2018 19:17

Jag skyndar mig som vanligt hem från skolan, hem till mamma och min hund ... jag är runt 8 år, kanske bara 7 ... När jag kommer hem är ytterdörren låst, så jag går runt huset och in genom källaren som alltid står olåst samtidigt som jag undrar varför mamma inte är hemma ...


När jag kommer uppför trappan ser jag blod precis överallt och i hallen ligger det en stor kniv på golvet ... Min första tanke var att pappa till sist lyckats döda mamma och eftersom min hund inte heller var där tänkte jag att han dödat även honom. Rädslan tar genast ett stryptag och jag känner att jag inte kan andas ... Jag vill skrika, men som vanligt när jag är sådär riktigt rädd kommer det inte så mycket som ett pip över mina läppar. Jag börjar rusa runt i huset och leta efter mamma och min hund, men det är helt tomt och öde ... Jag rusar ut i trädgården och fortsätter leta, men det är tomt även där ... Till sist rasar jag ihop i en hög på golvet i köket och ligger sen där i fosterställning och gråter i vad som kändes som en evighet ... Så ensam & rädd hade jag nog aldrig känt mig förut.


Efter en bra stund hör jag hur ytterdörren öppnas och jag blir genast beredd att ta till flykten, men så hör jag mammas röst & min hunds tassande över golvet ... Jag flyger upp och slänger mig runt mammas hals och då sjunker hon ner på golvet med mig hysteriskt gråtande i famnen. När jag lugnat ner mig berättade mamma att min hund hade slagit upp ett blödande sår på svanstippen och när han viftade på svansen stänkte det blod precis överallt. Kniven hade mamma använt för att skära av en för lång linda med ... hon hade inte hittat nån sax. När hunden var omlindad hade hon åkt till veterinären för att få hjälp med att stilla blödningen. 

Av Pisa Lisa - 27 september 2018 22:41

De orden fick jag höra allt som oftast under min barndom ... en tung börda att bära för ett litet barn ... speciellt när det handlar om så pass tunga saker som det gjorde i mitt fall. Att, som litet barn bli övertygad om att man är den enda i världen som kan få sin pappa go igen när han sitter och gråter & skriker i sovrummet och vill ta livet av sig, med en snara runt sin hals som i andra änden sitter fastknuten i garderobens ovanskåp är både väldigt skrämmande och en totalt övermäktig uppgift för vem som helst, men i synnerhet för ett litet barn. Att veta att man behövs för att hålla sin pappa över ytan samtidigt som man agerar sköld mot sin mamma så pappan inte skadar mamman i nåt av sina många vredesutbrott gör att man i princip utplånar sin egen person totalt ... Ens eget liv, ens egen vilja & ens egenvärde blir lika med noll ... Man lever enbart för att hjälpa sina föräldrar att orka och klara av att leva/överleva. 


Att sen, under sin uppväxt försöka påkalla hjälp från vuxna och hela tiden mötas av brist på försåelse eller rädsla för att lägga sig i gör inte direkt att man mår bättre. Man börjar se på sig själv utifrån med självförakt och man gör vad man kan för att gång på gång bevisa att man inte är värd nåt genom att göra destruktiva saker. Så småningom lär man sig att vara destruktiv på ett "smart" sätt för att undgå upptäckt ... Man dricker för mycket, man provar på droger, man låter sig utnyttjas sexuellt, man umgås med suspekta folk (lr såna man egentligen inte känner och vet om man kan lita på), man kör på tok för fort med bilen, man låter bli att äta, man ångestspringer, man sover inte ordentligt, man förstör förhållanden när det börjar bli allvar ...


De få gånger fönstret till barndomen öppnas hinner man inte börja bearbeta det man varit med om ordentligt eftersom det gör så himla ont att man inte orkar kämpa för att få hjälp och ingen, ingen, ingen förstår en eller kämpar med en ... man är ju så glad och verkar så harmonisk så det kan ju inte vara nåt problem. Då stänger man effektivt fönstret igen och håller det stängt till rutan åter krossas ett antal år senare.


Tänk ändå att man som skola, polis och socialmyndighet kan välja att inte se och att inte erbjuda nån form av hjälp när en förälder tar livet av sig efter att i åravis ha misshandlat, försökt ta livet av sig och mått psykiskt dåligt vilket medförde hög frånvaro från skolan för min del ... Det är verkligen skrämmande. Man kan ju tycka att det borde vara svårt att blunda för hur vi hade det och den dagen min pappa tog livet av sig var jag bara 16 år gammal ... Då hade jag varit med om ett antal fall av misshandel, sett min pappa hota och pryla (och försökt döda) min mamma (& mig själv), ovan nämnda självmordstankar, tre riktiga självmordsförsök och en massa annat skit.


Frågan är hur i all sin värld man går vidare utan att totalt förgöra sig själv ... eller gör man verkligen det? Jag tror inte det faktiskt ... Livet blir bara ett långsamt sätt att döda sig själv bit för bit.

Av Pisa Lisa - 26 september 2018 23:28

"Tindra med ögonen ungajävlar för nu är det jul" är en fras som, när den uttalades, så gott som alltid följdes av bråk, smärta och rädsla beyond words ... Högtider som julen var en av årets största mardrömmar ... Släkten träffades, det dracks sprit & förväntningarna var skyhöga ... Så pass höga att allt som regel kraschade redan på lillejulafton ... Det  som skulle vara vår lilla familjs mysdag ... Otaliga är de gånger då bråken eskalerat och julstämningen försvunnit redan där & då.


Trots att det så gott som alltid hände mindre trevliga saker på lillejulafton agerade vi lyckliga familjen när julafton nalkades ... Dagen började alltid med att vi bastade tillsammans innan vi gjorde oss fina och åkte iväg för att starta julfirandet. Först landade vi hos mormor och morfar för att packa in våra saker ... Sen bar det iväg till farmor och farfar för att fika och kolla på Kalle. Där eldade pappa & farfar upp varandra rejält och många gånger blev de rentav ovänner med varandra. Så klart tog pappa med sig såväl diskussionsämne som sinnesstämning till mormor och morfar och under julmiddagen utväxlades det ett och annat mindre trevligt ord. Ibland var bråket ett faktum redan här, men oftast klarade de sig igenom middagen ... Men den efterföljande diskningen med snapsar som tillbehör satte sista spiken i kistan och pappa blev ovän med antingen morfar, mormor eller mamma ... och så klart satt inte vi barn säkert utan vi fick vår beskärda del vi oxå ... 


Man kunde lätt tro att det sen var över, men så enkelt var det så klart inte, utan detta pågick hela tiden lite subtilt under mellandagana för att sen åter ta fart på nyår då vi brukade ha fest.


Under flertalet av mina uppväxtår gick jag omkring och var rädd, rädd för att bli slagen, men ännu mer rädd för att inte vara bra nog, söt nog, snäll nog men räddast av allt för att det skulle hända mamma något.

Av Pisa Lisa - 24 september 2018 18:58

Under så gott som hela min uppväxt gick jag omkring och kände en gnagande oro ... en rädsla över att nåt hemskt skulle hända ... Inget konstigt säger många och relaterar till att man som barn många gånger kan vara rädd för att bli övergiven. Dock var min rädsla av i en helt annan dimension för den var verklig och kunde precis när som helst bli sann.


Från den dagen när jag kom hem och insåg att min pappa inte alltid var att lita på började nämligen min barndoms långa mardröm. Pappa drack allt mer och fick allt som oftast rejäla utbrott och slog både mamma och oss barn. Ibland gick det totalt överstyr och han jagade bland annat mamma och mig i källaren med en yxa i högsta hugg. Gud vet vad som hade hänt om vi inte hunnit undan den gången. I flera år vågade jag inte somna förrän pappa hade somnat av rädsla över att han skulle skada mamma och otaliga var de gånger jag fick springa in till grannen och få hjälp med att ringa polisen så de kunde hämta pappa och sätta honom i fyllecell. Ibland råkade jag somna iaf och då hände det att pappa kom in till mig och slet upp mig ur sängen och gav mig ett rejält kok stryk bara för att han var arg över nåt. Inte något jag hade gjort utan det kunde vara jobbrelaterat eller nåt politiskt. Jag blev bland annat inkastad med huvudet före in i ett element, kastad nerför källartrappan och nertryckt under vattnet i badkaret så jag var nära att drunkna.


Trots allt detta var jag aldrig särskilt rädd för att jag själv skulle dö, det kvittade faktiskt mig om jag gjorde det, men jag var paniskt rädd för att pappa skulle lyckas döda mamma och jag och min bror skulle bli lämnade kvar ensamma med pappa. Det hade jag aldrig överlevt. 

Av Pisa Lisa - 23 september 2018 23:17

Jag kommer hem efter ett ha tillbringat en helg/några dagar, kanske ett dygn tillsammans med min mormor och morfar i vår sommarstuga ... Jag springer, på barns vis, glatt in och ska hälsa på mamma och pappa och möts då av nåt som för evigt kommer att finnas fastetsat på min näthinna. På en obäddad gästsäng ligger min pappa i bara kalsongerna och stirrar på mig med en hård, kall blick som verkligen skrämde mig. Jag sprang ändå fram och kramade om honom, men han fortsatte bara att stirra kallt på mig utan att besvara kramen. Genast trodde jag att det var jag som gjort nåt dumt och att han därför var arg på mig. Först ett antal år senare fick jag veta anledningen till hans uppträdande denna dagen, men för mig utgjorde denna stunden starten på min mardrömsuppväxt. Från och med denna dagen var min trygghet raserad för resten av mitt liv ...För efter detta blev för mycket sprit, hårda ord, slag och svek vardag i vår familj.


Vad var det då som hade hänt? Jo, så som jag minns det så hade mamma och pappa varit på en fest och blivit ovänner eftersom min pappa fick ett infall av svartsjuka ... pappa, som var rejält onykter tog bilen och körde iväg. Såklart krockade han på vägen och fick för det en månads fängelse. I min värld så utspelade sig ovanstående scenario dagen efter, men jag är långt ifrån säker på det.

Av Pisa Lisa - 22 september 2018 22:45

Denna bloggen är självbiografisk och helt och hållet min sida av vad som hände mig under min uppväxt ... kanske är vissa delar inte helt förenliga med sanningen, men det är så här jag upplevde det. Jag kommer att göra inlägg om, för mig, upplevelser som känns väsentliga för att förstå varför jag går omkring med en ständig känsla av otillräcklighet samt kraftigt decimerad tillit till människor.  

Skapa flashcards