Under så gott som hela min uppväxt gick jag omkring och kände en gnagande oro ... en rädsla över att nåt hemskt skulle hända ... Inget konstigt säger många och relaterar till att man som barn många gånger kan vara rädd för att bli övergiven. Dock var min rädsla av i en helt annan dimension för den var verklig och kunde precis när som helst bli sann.

Från den dagen när jag kom hem och insåg att min pappa inte alltid var att lita på började nämligen min barndoms långa mardröm. Pappa drack allt mer och fick allt som oftast rejäla utbrott och slog både mamma och oss barn. Ibland gick det totalt överstyr och han jagade bland annat mamma och mig i källaren med en yxa i högsta hugg. Gud vet vad som hade hänt om vi inte hunnit undan den gången. I flera år vågade jag inte somna förrän pappa hade somnat av rädsla över att han skulle skada mamma och otaliga var de gånger jag fick springa in till grannen och få hjälp med att ringa polisen så de kunde hämta pappa och sätta honom i fyllecell. Ibland råkade jag somna iaf och då hände det att pappa kom in till mig och slet upp mig ur sängen och gav mig ett rejält kok stryk bara för att han var arg över nåt. Inte något jag hade gjort utan det kunde vara jobbrelaterat eller nåt politiskt. Jag blev bland annat inkastad med huvudet före in i ett element, kastad nerför källartrappan och nertryckt under vattnet i badkaret så jag var nära att drunkna.

Trots allt detta var jag aldrig särskilt rädd för att jag själv skulle dö, det kvittade faktiskt mig om jag gjorde det, men jag var paniskt rädd för att pappa skulle lyckas döda mamma och jag och min bror skulle bli lämnade kvar ensamma med pappa. Det hade jag aldrig överlevt.