Under min skolgång var jag antingen osynlig eller ett hatobjekt hos lärarna ... Det jag gillade bäst av de två alternativen var det sistnämnda för att bli hatad är ju en bekräftelse på att man finns och berör ... Att välja att inte se är i mina ögon ett långt värre straff än att hata någon. 

Redan i lekskolan blev jag hatad av mina lärare ... Jag hade svårt att sitta tyst och stilla och så gott som alltid när vi hade samlingar av olika slag hamnade jag i skamvrån ... Det var enklare att sätta mig där än att välja att se mig och fråga mig hur jag mådde ... Att fråga hur nån man ser inte mår så bra mår kan ju ge upphov till merarbete så det är det bäst att låta bli. Redan här började jag inse att jag inte var värd nåt ...

När vi var i skolan och hälsade på inför skolstarten hamnade jag i skamvrån även där ... I och med det var ribban för vad man skulle tycka om mig lagd ... Den lärare jag hade i åk 1-3 tyckte aldrig om mig ... Hon skällde på mamma för att jag kunde läsa och skriva när jag började skolan och tog varje chans hon fick att sätta mig i skamvrån. Jag fick alltså än en gång bekräftat för mig att jag inte dög som jag var ...

När jag sen började mellanstadiet var det väl rätt så lugnt det första året, men sen när min lärare fick reda på att jag brukade umgås med äldre barn samt jag så smått började klä mig & se ut som en punkare fick han total avsmak för mig. Att jag inte mådde bra valde även han att inte se ...

När jag började högstadiet var jag rejält på glid ... Jag var inte hemma mycket och jag både drack sprit och rökade hasch ... Jag umgicks med en del suspekta människor och blev utnyttjad, framför allt av män ... Dock tyckta jag att det var skönt ... att bli utnyttjad innebar ju iaf att jag blev sedd ... samtidigt fick jag bekräftat för mig att jag inte dög/var bra/hade nåt värde ...

Mina betyg rasade och i åttan var jag inte mycket i skolan ... jag hade lärt mig att skriva pappas namnteckning så jag inte behövde visa mina prov hemma ... pappa hade absolut dödat mig om han hade vetat hur jag flippade ... Jag lärde mig oxå att låta som mamma och låtsades vara hon när jag ringde och sjukanmälde mig titt som tätt.

Jag liftade allt som oftast till Helsingör, tog färjan över och stack sen ner till Christianaia där jag lyckades få tag på hasch och lite piller i utbyte mot diverse tjänster ... En gång när jag & en kompis stod och liftade plockades vi upp av en av ledarna på fritidsgården i byn ... Han tog kontakt med min klassföreståndare som i sin tur ringde till mamma & berättade att vi var på väg till Helsingborg när han plockade upp oss ... Som tur var fattade mamma att det hade blivit katastrof om pappa fått veta att jag inte skötte skolan som jag skulle så vi höll tyst om det ... Det enda det resulterade i var att jag hädaneftger spanade väldigt nog efter vem som kom i bilarna som passerade.

Fört när jag träffade en kille som inte drack till nån reda och som alltid ville ha mig med på allt han gjorde började jag släppa den allra mest destruktiva livsstilen jag hade under min skolgång. När vi hade känt varandra i mindre än ett år försökte min pappa ta livet av sig. Detta upprepades ett par gånger innan han till sist lyckades ... hade jag inte haft honom där och då hade det året mest troligt blivit min undergång för det var verkligen ett katastrofår och pappas ilska och drickande eskalerade raskt ...

När jag började gymnasiet hade jag turen att välja rätt utbilsning ... en liten skola med engagerade, stränga lärare blev min räddning ... Jag fick veta att jag var tvungen att ha håret uppsatt, inte sminka mig överdrivet, använda vårdat språk och en massa annat. Jag mådde dock fortfarande dåligt, men när jag började arbeta fick mitt mående på nåt vis en chans att boxas in ...

Dette höll i ett antal år, men jag har märkt att   så fort jag hamnar i nån form av livskris poppar min barndom upp till ytan & rubbar in att jag inte är värd nåt.

Jag skyndar mig som vanligt hem från skolan, hem till mamma och min hund ... jag är runt 8 år, kanske bara 7 ... När jag kommer hem är ytterdörren låst, så jag går runt huset och in genom källaren som alltid står olåst samtidigt som jag undrar varför mamma inte är hemma ...

När jag kommer uppför trappan ser jag blod precis överallt och i hallen ligger det en stor kniv på golvet ... Min första tanke var att pappa till sist lyckats döda mamma och eftersom min hund inte heller var där tänkte jag att han dödat även honom. Rädslan tar genast ett stryptag och jag känner att jag inte kan andas ... Jag vill skrika, men som vanligt när jag är sådär riktigt rädd kommer det inte så mycket som ett pip över mina läppar. Jag börjar rusa runt i huset och leta efter mamma och min hund, men det är helt tomt och öde ... Jag rusar ut i trädgården och fortsätter leta, men det är tomt även där ... Till sist rasar jag ihop i en hög på golvet i köket och ligger sen där i fosterställning och gråter i vad som kändes som en evighet ... Så ensam & rädd hade jag nog aldrig känt mig förut.

Efter en bra stund hör jag hur ytterdörren öppnas och jag blir genast beredd att ta till flykten, men så hör jag mammas röst & min hunds tassande över golvet ... Jag flyger upp och slänger mig runt mammas hals och då sjunker hon ner på golvet med mig hysteriskt gråtande i famnen. När jag lugnat ner mig berättade mamma att min hund hade slagit upp ett blödande sår på svanstippen och när han viftade på svansen stänkte det blod precis överallt. Kniven hade mamma använt för att skära av en för lång linda med ... hon hade inte hittat nån sax. När hunden var omlindad hade hon åkt till veterinären för att få hjälp med att stilla blödningen.