Som liten var jag ett mycket energiskt barn som inte alltid tänkte först & gjorde sen trots att jag så väl visste att brister i uppförandet fick konsekvenser ... Kanske kände jag redan då att jag inte var värd bättre, kanske kunde jag bara inte bättre men en sak var säker mattpiskaren användes flitigt i vårt hem från det att jag var mycket liten. Det hände att jag gjorde bus när pappa var bortrest & då fick jag vänta till han kom hem innan straffet verkställdes ... för aldrig att mamma la sin hand på mig för hon slog ju inte barn ... meeeen skvallra för pappa så han skulle slå mig gick tydligen bra. Jag kan fortfarande känna den ångest jag hade när jag väntade på att pappa skulle komma hem och göra slag i saken ... jag har även kvar känslan av hur det kändes att ligga där över pappas knä med byxorna nerdragna och slagen haglande över rumpa och rygg ... hur ont det gjorde men även hur förödmjukande det var ... Ändå var detta milt i jämförelse med vad som kom senare i livet, när pappa började må sämre och straffen övergick i misshandel och inte ens behövde föregås av brist på uppförande.

Jag tror att jag redan som väldigt liten bestämde mig för att aldrig nånsin skaffa egna barn eftersom jag var rädd för att de oxå skulle få en dålig uppväxt ... som tur var ändrade jag mig så småningom och fick två barn men under hela deras uppväxt hade jag ångest över att inte räcka till för dem eller att jag nånsin skulle vara dum mot dem så de skulle bära på samma känsla jag gjort och gör. Jag tror dock att de upplevt sig ha en bra uppväxt och jag har alltid varit noga med att berätta för dem & visat dem att jag älskar dem. Jag vill ju att de alltid ska känna sig älskade och att de duger precis som de är oavsett. 

En vanlig lördag i vårt liv beskriven med mammas ord ...

En mardröm. H full redan i fm. Han gick ut med hundarna, det brukar han inte göra, onykter när han väckte mig kl. 9. Då hade han tagit en whisky officiellt. Sen drack han inget mer off. men pratade otydligt när vi åt middag 11.30 Då körde jag och jobbade.

Kom hem till middag kl. 16 - 17. Han sa att hundarna varit ute på em. När jag var hemma körde han dottern till pojkvännen i renaulten. Då fanns det två tomma knattingar i väskan. (Hur vill man ge sig ut på vägarna i onyktert tillstånd?)

Han skulle laga mat åt mig tills jag slutade jobba kl. 21.15, men det var inte färdigt. Hans pappa hade ringt sa han. Hundarna hade han varit ute med vid halvsju-tiden. Men - alla ville ut. Jag kunde gå ut med dom tills maten blev klar tyckte han. Det gjorde jag. Vem har satt ett gummiband runt kopplena på hängaren undrade jag. Det är inte jag sa han. Alltså hade han inte varit ute med dem. Undrar om dottern gjort det. Får inte glömma att fråga henne imorgon. Konstigt alltihop.Innan vi gick ut så röt han åt M att hon skulle hålla käften, henne är den sista han säger något åt.

Jag var i rastgården. Kom hem igen, maten klar, vinflaskan påbörjad. Han skulle ju lukta nånting. Vi åt, han drack med nöd & näppe sitt vin. Stirrade på mig med glasartade ögon, försökte sitta stilla och låtsas att TV:n var intressant. Började ta av bordet, men gick in i sovrummet och låste dörren om sig. Alla hundarna rädda för honom.

Jag tappade en kniv i diskmaskinen, precis som på julafton, när döden kom på besök. Vad ska hända inatt? Nu ska du inte vara skrockfull, men rädd är du som vanligt. Hur länge ska jag behöva vara det? Om jag bara visste om jag kan försörja mig ensam. Men om kommer alltid att finnas, så länge H lever. Vad gör han med mig, när kommer han och ska ta livet av mig, för det är det han ska en dag, antingen vi bor tillsammans eller ej. Kanske risken är större om vi skiljs? Vad vet jag. Stor är den i alla fall så länge han dricker och det kan han inte sluta med.