Att växa upp under såna omständigheter som jag gjort gör att man får en känsla av att inte ha något egenvärde what so ever ... Att hela tiden utplåna sitt eget jag för att kunna finnas där för ens föräldrar så de klarar av att leva/överleva är ett tufft uppdrag för ett litet barn. Ännu tuffare är det att sluta tänka i de banorna ... Att leva för sin egen skull, att göra saker för sin egen skull och att göra sig av med människor som tar mer än de ger är inte lätt för någon och i stort sett omöjligt om man alltid fått inpräntat i sitt huvud att man ska leva för att pleasa ... Dock har jag börjat kunna göra det nu på senare år ... inte helt utan dåligt samvete dock. Vänner som inte ger utan bara tar har jag slutat hålla kontakten med, inte så att jag har varit otrevlig på nåt sätt utan jag har helt enkelt bara fasat ut dem ur mitt liv. 

Det är desto svårare att ta emot hjälp, att tillåta sig att må bra och njuta av saker, men även det jobbar jag på och tar pyttesteg framåt på den fronten ... meeeeen så fort nåt händer så är det jättekliv bakåt igen så det är ett långsiktigt arbete har jag märkt.

Under mina ungdomsår sket jag hellre i att stanna i ett förhållande än att riskera att bli sårad genom att bli lämnad eller avvisad ... Att kämpa för kärleken var inte riktigt min grej. Det har jag dock blivit mycket duktigare på & numera är jag beredd på att kämpa för att få & behålla det jag vill ha och även på att bli sårad, men det är skrämmande och tar väldigt på krafterna att lämna ut sig till en annan människa ... Speciellt iom att jag anser mig inte vara värd något och inte kan förstå att någon över huvud taget kan tänka sig att tycka om mig för den jag är ... Det FINNS ingen som KAN tycka om mig, så är det bara ...  

Som jag skrivit tidigare satt jag upp i sängen & lyssnade till mamma & pappa hade somnat om kvällarna för att snabbt kunna agera om det blev bråk ... meeeen det hände ibland att jag råkade somna innan dem ... En av dessa kvällarna vaknade jag av en jäkla smäll följt av ett vrål ... Jag flög upp & sprang snabbt som en vessla genom huset till mammas & pappas sovrum & mättes där av mamma som satt hysteriskt gråtande i sängen & pappa som stod skrikande vid mammas sängs fotände med ett vilt uttryck i ögonen ... Bakom deras sängar fanns det en form av sänggavelshylla & i den, precis bakom mammas huvud var det ett djupt jack & uppe på hyllan låg en tung vas som vanligtvit stod i fönsterkarmen ... I efterhand fick jag reda på att pappa av nån anledning hade blivit galen & tagit vasen & kastat mot mamma med full kraft. Som tur var hann hon precis ducka för hade den träffat mammas huvud hade hon inte överlevt ... Efter detta tog det lååååång tid innan jag somnade på min post igen & i början hände det titt som tätt att jag vaktade i hallen utanför sovrummet för att snabbare hinna ingripa om nåt liknande skulle hända igen.